söndag 23 mars 2014

Krav på sig själv

Det är intressant det där med alla krav. Krav som andra ställer på en men som i själva verket oftast är krav som man ställer på sig själv.

Jag är en högpresterande person som undan för undan i mitt liv har lärt mig att göra lite mindre inte gör mig till en sämre person. Att göra 90 eller till och med 80% räcker mer än nog. Ingen märker skillnaden!

För 10 år sedan tog det tvärstopp en dag. Hade varit trött och yr länge, tog semester på fredagarna för att överhuvudtaget orka med. Diagnosen löd borrelia (som jag inte hade någon aning om då jag inte ha sett något fästingbett) och vitaminbrister av alla de slag. Hade smalnat av rejält och förstod visserligen att jag måste vara sjuk. Efter lång tid som spenderades på soffan fick jag genom jobbet gå hos en terapeut som kallade sig coach. Två timmar en gång i månaden. I början var jag skräckslagen. Rädd för att dela med mig av mig själv, lyfta på locket och se vad som fått mig där jag hamnat. De där två timmarna kändes som en evighet i början och jag var helt slut efter varje session.

Coachen var oerhört skicklig och arbetade efter en metod som kallas NLP, neuro linguistic programming. Alltså att programmera hjärnan med bra förebilder, använda tankarna till något bra istället. Till hjälp hade vi en bok, Din gränslösa styrka, skriven av Anthony Robbins redan på 80-talet. Ett kapitel skulle läsas till varje träff med frågor som skulle arbetas med. Efter några månader började jag uppskatta och längta till träffarna. Och undan för undan kände jag hur jag faktiskt förändrades och fick dessutom veta hur och varför jag hamnat där.

De där verktygen jag lärde mig har jag haft användning för länge. Kroppen säger ifrån väldigt tidigt numera när det samlas för mycket.

Har förändrat så mycket sista tiden för att orka, gått ner i tid, tackat nej, bokat av och sovit mycket. Det där tillståndet för 10 år sedan är jag skräckslagen för att hamna i igen. Känner mig därför en aning besviken på att jag inte orkade hela vägen. Men dag för dag börjar jag förstå vad jag gjort för fel. Ibland kan man faktiskt inte heller påverka allt.

Nu när jag känner mig piggare börjar jag fundera mycket på hur jag bör leva mitt liv för att inte hamna där igen. Börjar skriva dagbok för att hitta något slags mönster. Och, det viktigaste av allt, tiden. Att inte alltid ha så bråttom. Läste någonstans att det tar lång tid att hamna i det här och det måste få ta tid att komma tillbaka. Och det är väl just en av de sakerna jag måste jobba med. Tålamodet, att låta saker ta tid och inte vara så otålig!

Tack för era hälsningar i förra inlägget. Det värmer!

6 kommentarer:

Librarybeth sa...

Låter så bra att "få lyfta på locket".
Att slå ned på takten, jag jobbar ständigt med det, försöka få in pauser, dra ned på krav. Men fasen, det är svårt. Ibland måste man höra andra säga det till en. Jag har tangerat det där med att toucha "väggen". Inte bra. Otäcka symptom. Man var inte precis ngn festlig Libby efter det... men jag repade mig men måste tänka mig för.
Tänk dig för du också, take care!!!

Frksötsur sa...

Himla bra skrivet! Det låter vettigt det där med dagbok. Jag upplever att det ibland är svårt att se tydligt vad som påverkar mig att må sämre, men också även, att må bättre. Ta hand om dig!

tina sa...

Efter att i flera omgångar bytt jobb pga sist-in-först-ut-principen och sen behovsvikariat med inringningar tidiga morgonar, mitt på dagen, kvällar, nätter och helger där jag gett upp allt för jobbet och blivit helt livegen så bokade jag för 2 år sen en flygbiljett för mig och maken till Thailand. 2 personer som aldrig vart där förut, som ALLTID åker med transfer och rubbet för den annars ständiga oron om hur det ska gå och hur man ska ta sig från a till b osv. Jag var så förbaskat trött att jag sket i allt, tog bara den där flygbiljetten och tänkte att det får ordna sig. Och det gjorde det. Hur bra som helst. Tog dagen som den kom. Inget avancerat inplanerat utan bara nån liten utflykt men mycket vila, god mat och bara mental avslappning.
Då tänkte jag att aldrig mer ska jag låta det gå så här långt. Jag ska lyssna mer till mig själv och hur jag mår. Jag är chef över mitt liv, typ. Så kom vi hem. Och vad händer? Jo, snabbt in i tacksamma vikarierollen, som alltid ställer upp, alltid är glad över att komma till jobbet och som kunde vara på plats max 40 minuter från telefon i sängläge till att ha hastat på cykeln en tur på fem kilometer, ombytt och klar, utan frukost och sen en paus för lunch och kisspaus sex timmar efter att man inställt sig.

Min mamma gick in i väggen rejält. Sen fick hon cancer. Min vän gick bort i cancer förra påsken. Sen gick jag in i väggen, lätt - bra mycket lättare än min mamma. Men bra mår jag inte. Har fått så mycket oro, ångest och dödsångest på köpet. Har blivit så rädd för att dö att jag knappt lever. Och för att inte göra folk besvikna och vara en bra lagspelare så märker jag ju att jag kör på i full fart alla dagar jag jobbar. Hur var det nu om att lära gamla hundar sitta?? Men det positiva är att jag börjar mer och mer få klart för mig vad jag vill göra av mitt liv. Som jag sa till min chef i utvecklingssamtalet: " att vara snart 37 år och springa som behovsvikarie år ut och år in är inget liv och inget som jag kan bygga ett liv på".
Så nu när jag jobbar 50% försöker jag ta hand om mig mer, för jösses, när jag inte är så uppvarvad efter jobb varje dag så inser jag hur förbaskat trött jag är och fort blir, av ingenting.
Ja hoppas ta mig in på de studier jag vill i höst, och även om det inte leder till jobb så har jag åtminstone gjort något för en gångs skull på väldigt länge, för min egen skull.

Jag började i kbt-grupp idag och det som slog mig var att vi var åtta stycken, enbart kvinnor. Vi måste vara mer rädda om oss själva.

Stor kram till dig, tina

hallinbloggar sa...

Libraybeth: Ja, jag kan mycket väl förstå att du varit där och nuddat. Är så imponerad av hur du orkar allt men jag gissar att löpningen blir ett sätt och en sak som bara är för dig.

Frk Sötsur: Ja, jag hoppas att det ska hjälpa mig att hitta mönster och sätt att förändra!

tina: Men herregud så mycket du haft omkring dig. Sjukdomar i ens närhet gör ju att man känner sig än mer trött. Det där är svårt. Det är saker man inte kan påverka och det tar så hårt och gör så ont. Jag hoppas verkligen att du kan börja plugga och hitta en ny karriär. Tack för att du delar med dig och en STOR KRAM till dig också!

Spader Madame sa...

Låter som en jäkla bra coach, som ger en verktyg framåt också. Allt kan man ju inte påverka.

I will not keep calm and you can fuck off sa...

Det där med att vara högpresterande, då ska man ju även vara duktig på att ta hand om sig själv, att du därför blir besviken för att det inte gick hela vägen - det säger ju också något. Bra att du inser att det också händer saker man inte kan påverka. Du verkar ha en stor självinsikt och som sagt, tiden, tiden. Stor kram!