onsdag 2 april 2014

Minnen

Idag på hundpromenaden fick jag syn på en gammal man som körande i en gammal Volvo 242 i en blänkande kopparröd färg. Det fick mig genast att drömma mikg bort.

1990 fick jag en ny tjänst som marknadsansvarig för västra Sverige för företaget jag jobbade på. Var så otroligt glad och extra kul (och lite fräckt tyckte jag allt) var att det ingick både tjänstebil och biltelefon. Jo, den var inte mobil utan jag hade en liten antenn på taket och telefonen hade sladd och ett 010-nummer. När jag hade varit iväg på mina möten och skulle sätta mig i bilen för att köra hem fick jag ringa upp en livs levande sekreterare som hade tagit emot meddelanden från folk som hade sökt mig.

Och bilen, ja, det var förstås en ganska ny Volvo 245 och skinande vit! Nästan som 242:an men kombi! Så otroligt nöjd jag var.


Jag mins också att jag var så nöjd med min elektriska skrivmaskin som kunde radera den sist slagna bokstaven. Sedan kunde jag faxa iväg mina brev. Faxen var ganska ny, innan hade vi haft telex när vi kommunicerade med resmålen. Vi hade en dator som ingen vågade sig på, den hette word perfect men var väldigt svår att förstå sig på. Det gick bra mycket snabbare med min elektriska skrivmaskin.

Så härligt att få drömma sig bort. Känns inte som så länge sedan trots att det nästan är ett halvt liv sedan och massor har hänt sedan dess.

4 kommentarer:

Peace in mind sa...

Roligt med de där minnesbilderna så tydliga på näthinnan...

IngelaMolly sa...

Ja, visst känns det lite märkligt att tiden och utvecklingen går så fort? Hoppas du mår bättre <3

Katarina sa...

010! Det var tider det.

Fast jag körde en Mazda 626. :-)

Librarybeth sa...

Känns som både länge sedan och nära.... mobiltelefonerna! De var stora som halva armbågen... minns att min pappa hade en sådan där låda med lur i sitt arbete. Jag tyckte det var väldigt fancy att farsan hade det! :D